Huáyán Jīng 🇸🇪
Nedanstående texter är från olika Dharma-tal och kan därför kännas något ostrukturerade.
Huáyán Jīng, eller Blomstergirlands-skriften, som den kallas på svenska, är liksom många andra heliga skrifter egentligen en samling av olika kortare skrifter men med liknande budskap. Den dominerande Sūtran i Huáyán Jīng är Gaṇḍavyūha Sūtra, där man talar om en ren obefläckad medvetenhet (amalcitta) som grunden för alla fenomen.
Den seriöse utövaren av Chán inser också att enbart meditation inte leder någonstans. Det är helt nödvändigt med en förklaringsmodell, vi kan kalla det en filosofisk aspekt, att utgå ifrån för att kunna tolka insikterna som kan uppstå i och ur meditationen. Tillvaron är när vi börjar titta på den ganska komplicerad och därför är det också nödvändigt att förstå de djupare förklaringarna vilka ofta är lika komplicerade som tillvaron själv. Huáyán betraktas ofta som den grundläggande filosofin i Chán även om man idag mest fokuserar på Śūraṅgama Sūtra som innehåller anvisningar för hur man bör leva sitt liv som praktikant. Man måste komma ihåg att i Kina är uppdelningen i olika skolor och traditioner inte lika tydlig som i väst och man ställer inte det ena mot det andra, utan ser snarare de olika sutrorna och deras kommentarer som komplement till varandra. Chan är här en praktikmetod mer än en filosofi och i sin utövning kan praktikanten fokusera på olika sutror och deras förklaringar av tillvaron.
Huáyáns viktigaste text är Buddhavātamsaka-mahavaipulya Sūtra, förkortad Āvatamsaka Sūtra, eller Blomstergirlandsskriften[1]. Under de senaste århundradena har den nästan helt trängts bort av Det Rena Landet/Jìngtǔ Zōng, men ändå överlevt i liten skala. Det var från och med denna skola, tillsammans med Tian Tai som en genuin kinesisk buddhistisk tradition började ta form. En gemensam nämnare med Yogaçara är munken Fǎzàng som skrev en kommentar till Trons Uppvaknande i Mahayana men även anses som den 3e patriarken i Húayán. Det som utmärker de kinesiska skolorna är att de byggts upp kring en eller ett par sutror, vilket inte var fallet i varken Indien eller Tibet.
Āvatamsaka Sūtra är mycket längre än bibeln och är liksom den en samling av olika fristående texter. Endast två av dem finns kvar i den ursprungliga Sanskrit-versionen, dels Daśabhūmika Sūtra[2] som avhandlar Bodhisattvans 10 stadier på vägen till upplysning samt det som har blivit klimax i Āvatamsaka, Gaṇḍavyūha Sūtra. Grunderna till denna Sūtra var kända i Indien redan på 200-talet.[3] Gaṇḍavyūha talar om en ren obefläckad medvetenhet (amalcitta) som grunden för alla fenomen:
”Ändlösa handlingar uppkommer i sinnet; från handling uppstår den varierande världen. Efter att ha förstått att världens sanna natur är sinne, visar du dina egna kroppar i harmoni med världen. Efter att ha förstått att denna världen är som en dröm, och att alla Buddhor endast är som reflektioner, att alla principer (dharmas) är likt ett eko, rör du dig obehindrat i världen.”[4]
Eftersom all ting (dharmas) saknar egen inneboende existens så kan Bodhisattvans sinne genom meditation träda in i alla ting och han eller hon kan röra sig obehindrat. Gaṇḍavyūha ser inte världen från en ontologisk[5] vy utan inifrån en Buddhas eller Bodhisattvas upplevelse. Detta gör Gaṇḍavyūhas värld till en magisk och visionär värld. Det är en värld där händelser sker på avstånd genom bearbetning av det egna sinnet just för att saker saknar egen inneboende existens och därför saknar konkreta skillnader. Eller förklarat så här: saker sker på avstånd efter Bodhisattvans vilja, eller han kan passera genom murar eftersom det inte finns något egentligt avstånd, ingen hårdhet i muren, då allt är ett kontinuum av medvetandet. Detta upplevs i meditation.
Som ett resultat har Buddhor och Bodhisattvor kraften att skapa eller manifestera ting. Deras motiv är alltid stor medkänsla. Genom visualisering skapar sinnet en bild. Eftersom allt saknar egen inneboende existens och allt följer sinnet så har de bilder som skapas i sinnet samma verklighetsförankring som någonting annat.
Gaṇḍavyūha Sūtra beskriver en pilgrims utveckling där hjälten, Sudhana, på Bodhisattvan Mañjuśrīs inrådan reser runt hela Indien från en lärare till en annan, gradvist avancerande i sin andliga utveckling. Han praktiserade för inte mindre än 53 olika lärare, många av dem lekmän och från alla sociala samhällsgrupper. En av dem var Vasumitrā, den prostituerade. Trots sin profession var hon ändå en Bodhisattva, och yrket var en variant på Upāya – tillämpliga medel. För en del stackare var det en så enkel gest som en kram som kunde bringa dem till insikt om avstående av passioner, för andra en kyss. Slutligen möter Sudhana Bodhisattvan Maitreya som visar honom ett högt torn. Det är Vairocana’s torn som representerar Dharmadhātu, universum så som det ses i Buddhans vision. Sudhana träder in i tornet och upplevelsen är överväldigande:
”…till Sudhanas förvåning visar sig insidan av tornet vara lika brett som himlen… Dessutom finns det i tornet hundra tusentals andra torn, vart och ett utsökt utsmyckat… och vart och ett bevarande sin egen existens men lämnar inga hinder i vägen för alla de andra… Han ser Maitreya och andra Bodhisattvas träda in i samādhi[6]och från porerna i deras hud kommer det mängder av förvandlingskroppar av olika slag. Han hör också alla Buddhan’s undervisningar utträngande melodiöst från varje por på alla Bodhisattvorna.”[7]
[1] Avatamsaka i dagligt tal.
[2] Översatt till kinesiska under 400-talet av Bodhibadra och en mer utförlig översättning (10% längre) gjordes av Śikṣānanda i slutet på 800-talet. Texten fördes till Kina från Khotan i Centralasien.
[3] Det finns även en åsikt att den först översattes av den berömde översättaren Lokaksema.
[4] Jmf Diamantsutrans slutvers, som innehåller samma budskap.
[5] Läran om varandet.
[6] Meditativ försjunkenhet.
[7] Åter en variant på Indra’s Nät.
Vem är då Buddhan? Buddhan i Āvatamsaka är i allmänhet inte Śakyamuni, åtminstone inte om han ses som den historiske Buddhan. Den Buddhan var egentligen bara en transformation av den faktiske Buddhan som är Vairoçana, eller Mahā Vairoçana (Dá Rí Rù Lài Fó), den store Upplysnings-Buddhan. Han undervisar inte i Sūtran, utan bekräftar bara den undervisning som ges av hans stora följe av avancerade Bodhisattva - Mahāsattvas. Vairoçana är obeskrivbart fantastisk:
”Buddhorna’s värld är obeskrivbar,
Ingen kännande varelse kan föreställa sig den…
Buddhan sänder ständigt ut fantastiska strålar av ljus;
I varje stråle finns det oräkneliga Buddhor…
Buddha-kroppen är ren och alltid fridfull;
Strålglansen av dess ljus sträcker sig genom hela världen…
Buddhans frihet kan inte mätas –
Den fyller kosmos och hela rymden…
Buddha-kroppen svarar alla – ingen ser den.
Med olika medel undervisar den de levande,
Ljud likt åska, sprinklande sanningens regn…
Alla dygdiga handlingar i världen
Kommer från Buddhans ljus…
I alla atomer i alla länder
Buddhan träder in, i vart och ett,
Skapande mirakulösa bilder till kännande varelser:
Sådant är Vairoçanas sätt
Buddhans metoder är oförståeliga,
Alla framstår i enlighet med varelsernas sinnen…
I varje atom framträder alla tiders Buddha
Framträder i enlighet med förutsättningarna;
Medan deras grundläggande natur varken kommer eller går,
Genom deras löftes-kraft genomsyrar de världen.”
I Gaṇḍavyūha beskriver Sudhana, pilgrimen, just hur känslan av att ”både hans kropp och hans sinne helt smälter bort; han såg att alla hans tankar lämnade hans medvetande; i hans sinne fanns det inga hinder, och alla orenheter försvann.”[2] Detta universum är Buddha och på samma gång är det just det som gör det till detta universum, vad som ger det dess flöde, Śūnyatā. Det är ett universum av Sanning. Han säger så här:
”Att klart se att alla dharmas
Är helt utan egen essens;
Att förstå dharmas natur på detta vis
Är att se Vairoçana.”
Det finns en speciell funktion i världen så som den ses av Buddhan vilket upprepade gånger understryks och för vilket Āvatamsaka Sūtra är berömd. Det är sammanflätning. I en värld som inte har några klara gränser flätas allting ständigt samman:
”De… ser hur områdena fulla med församlingar, varelser och eoner vilka är lika många som alla dammkorn, alla är närvarande i alla dammkorn. De ser att alla de många områdena och församlingarna och varelserna och eonerna alla reflekteras i varje dammkorn.” [3]
”Han ser tio goda tecken och tio slags ljus och så Samantabhadra sittande i Buddhans församling. Observerande Samantabhadra ser han i varje por, varje funktion i både de vardagliga och de andliga världarna, och slutligen ser han sig själv i Samantabhadras varande, genomkorsande oändliga världar, resande i en sfär av ändlös, ofattbar kunskap, för att slutligen bli jämbördig med Samantabhadra och Buddhan, fyllande kosmos.”
Ur Āvataṃsaka Sūtra/Blomstergirlandsskriften
Āvataṃsaka Sūtra, heter på svenska Blomstergirlandsskriften och Húa Yán Jīng på Kinesiska. Āvataṃsaka Sūtra skrevs ca 100 år före Kristus och är en av de viktigaste skrifterna inom den kinesiska buddhismen. När den kom till Kina pår 300-talet fick den namnet Húa Yán Jīng.
Här återges ett stycke ur den 25:e boken som heter ”De 10 målsättningarna”.
”- Stora upplysta varelser har ofattbart stora löften, som fyller kosmos, och gör det möjligt att rädda alla kännande varelser. Dessa löften innefattar att lära sig, och att praktisera alla målsättningar hos Buddhor i det förgångna, i nuet och i framtiden. Hur många målsättningar har dessa stora upplysta varelser? De har 10 målsättningar vilka har uttalats av buddhorna i det förflutna, i nuet och i framtiden. Vilka är de?
1. Strävan efter att rädda alla kännande varelser, utan att ha någon åsikt om dem.
2. En orubblig strävan.
3. En strävan jämförbar med alla Buddhors.
4. En strävan som når till alla platser.
5. En etisk strävan, oöverträffad i sin renhet.
6. En strävan som när det godas rötter.
7. En strävan som tillämpas jämlikt för alla kännande varelser.
8. En strävan som karaktäriseras av verklig närvaro.
9. En obunden, ofjättrad och fri strävan.
10. En gränslös strävan, jämlik med kosmos.
Vad innebär strävan att rädda alla kännande varelser? Det innebär att de upplysta varelserna praktiserar transcendent givande, följer transcendent disciplin, kultiverar transcendent tålamod, uppväcker transcendent energi, går in i transcendent meditation, vilar i transcendent visdom. Det innebär att de praktiserar stort medlidande, stor vänlighet, stor glädje och stort jämnmod.
När de praktiserar detta så tänker de följande: ’Må dessa rötter av godhet komma alla kännande varelser, i hela världen, till godo.’”
Världen är indelad i tre naturer:
Perceptionens tre naturer:
Tre grundläggande modeller för hur vi uppfattar världen. Dessa är:
1. Parikalpita (lit. "helt idébaserad"): "föreställd natur”, där alla ting (dharmas) oriktigt förstås grundat på en idébaserad (konceptualiserad) konstruktion, genom fasthållande och felaktigt särskiljande.
2. Paratantra (lit. "av annat beroende"): "beroende natur", genom vilken den korrekta förståelsen av “den av varandra beroende uppkomsten av tingens natur” förstås (Pratitya Samutpada).
3. Pariniṣpanna (lit. "helt genomförd"): "absolut natur", genom vilken man förstår ting så som de är i sig själva, opåverkade av någon som helst uppfattning.
[1] Jmf Diamantsūtrans slutvers, som innehåller samma budskap.
[2] Ibid: 199)
[3] Jmfr Indras Nät.
Húa Yán-traditionen i Kina
Húa Yán skall ses mindre som en filosofisk förklaringsmodell än som en systematisk förklaring av Dharṃadhātu, världen av visioner och magi. Den förklaras ofta vara den doktrinära utläggningen av Chán-meditation.
Att Húa Yán inte överlevt historien som en egen skola kan till stor del skyllas på att den under sin storhetstid var nära förknippad med och beskyddad av den Buddhistiska Kejsarinnan Wù[1], vilket inte var särskilt populärt hos den Konfucianska lärda eliten. Hennes fascination av Húa Yán förklaras delvis av det faktum att hon där fann att en jämlikhet mellan könen, eller rättare sagt att det inte finns någon skillnad. I Śrīmālādevī Siṃhanāda Sūtra är huvudpersonen en Buddhistisk drottning vilket ju tilltalade henne. I Gaṇḍavyūha-Sūtra fann hon också att kvinnor hade en viktig roll som Bodhisattvalärare. Nu kan man ju förledas att tro att hon var en kvinnokämpe men sanningen är snarare att hon var maktfullkomlig och bara sökte berättigande för sin egen del i en traditionell manlig värld.
Den som systematiserade Húa Yáns tankevärld och anpassade den till Kinesiska förhållanden var Fǎzàng, som levde på 600-talet. Han var också kejsarinnan Wu’s lärare. Húa Yán som egen skola uppstod i.o.m. hans efterföljare Chén Guān (738 – 839).
Fǎzàng skrev ett viktigt litet verk med namnet ”Avhandling om det Gyllene Lejonet, Jinshizizhang, där guldet och lejonet får symbolisera det föränderliga och det bestående. Guld saknar egen inneboende existens och just därför kan en hantverkare forma det till ett lejon. Lejonet i sin tur kommer till, beroende av orsak och verkan, men guld finns alltid i en form eller annan. Guldet här står för Lǐ, vanligtvis översatt som ’princip’ eller ’noumenon’[2], medan lejonet (form) står för Shí, fenomen.
Lǐ står i kinesisk filosofi även för Buddhanaturen. Lǐ är liksom Dào, den absoluta principen bakom, i eller över fenomenens förändringar.
Metaforen om Ocean-spegels Samadhi
”Eftersom alla dharmas är som reflektioner eller bilder, kan principen om icke-obstruktion förstås.” Användande reflektioner i en spegel som en illustration, presenterar Húa Yán-patriarken Chén Guān Icke-obstruktionens Dharṃadhātu med tre argument:
1. Då alla ting är bilder, så är de inte verkliga enheter. Deras existens är inte självständig utan är beroende av andra ting. Således ses sanningen i Māyā-Śūnyatā (Illusions-tomhet).
2. Eftersom oräkneliga bilder reflekterade i en spegel alla uppstår helt plötsligt på samma gång, ses den simultana uppkomsten av oräkneliga ting (tung-shih tun-chi).
3. Eftersom allt och alla ting i universum simultant utgör en reflektor (spegel) och en reflektion (bild), ses Icke-obstruktionen i det gemensamma innehållet (tung-shih hu-shě).
Första argumenet har vi redan diskuterat i samband med Śūnyatā och är därför ganska uppenbart. De andra två illustreras bäst genom metaforen Ocean-spegles Samādhi (Hai Chin San Mei) – en berömd och ofta använd term i Húa Yáns vokabulär.
Patriarken Fǎzàng beskriver det så här:
”Den så kallade Ocean-spegeln är en metafor som symboliserar det inneboende Buddha-Sinnet. När de mångfaldiga illusionerna har nötts ut blir sinnet lugnt, stilla, och de otaliga reflektionerna av alla fenomen uppstår samtidigt. Detta kan liknas vid att havets vågor upprörs när vinden blåser; och deras stillande när det slutar blåsa, lämnande kvar en lugn, transparant yta där alla reflektioner kan ses klart.”
Detta upplysande ocean-spegellika Buddha-Sinne är inte annorlunda eller åtskilt från någon människas sinne; de två reflekterar istället varandra. För att förklara detta mysterium skriver Chén Guān så här i sin Prolog till Húa Yán:
”En munk utlägger Dharman till sin lärjunge i ett rum där det hänger en spegel. Spegeln, munken och lärjungen symboliserar det Sanna Sinnet, Buddhan och människan, respektive. Spegeln reflekterar de två individerna, ansikte mot ansikte; en undervisar, en lyssnar. Att beskriva det ömsesidiga förhållandet mellan deltagarna i detta fenomen, så kan vi antingen säga att (1)munken i lärjungens spegel undervisar i Dharman för (2)lärjungen i munkens spegel, eller så kan vi säga att (3)lärjungen i munkens spegel lyssnar på Dharman som utläggs av (4)munken i lärjungens spegel.När Buddhan utlägger Dharman till människorna så är det inte ett tvåvägs-förhållande – en undervisar och en lyssnar, utan ett fyrvägs-förhållande – (1)Buddhan som är i människans sinne utlägger Dharman för (2)människan som är i Buddhans sinne, och (3)människan som är i Buddhans sinne lyssnar till undervisningen av (4)Buddhan som är i människans sinne.”
Aspekten av det ömsesidiga sambandet ses klart i denna liknelse.
[1] Kinas ende kvinnliga kejsare.
[2] ’Tinget i sig självt’, efter Kant’s filosofi. Motsatsen till fenomen.