Qi Chan/Ki Zen

ATT UTVECKLA

Dao Chuan (Ming Bao)

Zen, eller Chan som det heter på Kinesiska, är en skola inom Buddhismen och dess historia sträcker sig också ända tillbaka till Buddha Sakhyamuni själv, dvs ca 2500 †r.

Buddha anpassade alltid sin undervisning till elevernas egna förutsättningar, så att alla som hörde honom ocks† skulle förstå hans Lära (Dharma). Detta har sedan också alltid varit Buddhismens kännetecken, den har alltid anpassat sig till de lokala förutsättningarna och traditionerna på de platser och i de länder dit den har kommit. Dharma - den Buddhistiska kunskapen - har alltid genom årtusendena förmedlats från mun till mun, från lärare till elev.

Inom Zen kallar man de historiska huvudlärarna för Patriarker och den första av Zens 28 patriarker var Buddhas huvudlärjunge och arvtagare Mahakasyapa. Den som så småningom förde den "hemliga" kunskapen till Kina var Bodhidarma (kin. Ta-Mo, ja. Daruma), den tjugotredje patriarken. Han kom från Södra Indien till Kina i början av 500-talet e.kr.

Som organiserad rörelse kan Ch'an spåras tillbaka till 600-talet som en lantlig klostergemenskap. Spartansk enkelhet, hårt kroppsarbete om dagen, och nattliga meditationsövningar, förkastande av bokliga studier och litterär verksamhet (studium av sutror förekommer dock i många kloster) utmärker dess liv.

Som grund för sin existens anger Zen följande legend:

"Munkar, Således har jag hört: En gång församlades alla Buddhas lärjungar på Gamberget för att höra den Upphöjde ge en utläggning av läran.

Men icke ett ord kom över hans läppar. Istället räckte han fram en blomma vilken han hade fått av en hängiven lekman. Ingen av de församlade munkarna förstod meningen med denna gest utom den vördnadsvärde Kasyapa, som leende mötte Buddhas blick.

Då öppnade den helige sin mun och med sin gyllene tunga uttalade han följande ord: 'Jag besitter de dyrbaraste skatter, andliga, hinsides. Dem överlämnar jag nu till dig, vördnadsvärde Mahakasyapa'."

Buddha, den först upplyste, förmedlade härvid det andliga arvet till sin främste lärjunge, som i sin tur förmedlade den till Ananda osv.

Till Japan kom Buddhismen på 500-talet i form av en gåva av en Buddha-bild från den Koreanske Kejsaren. En av de tidigaste skolorna som etablerade sig i Japan var Tendai (kin. Tien-T'ai) där Zen-praktik förekom tidigt. Som självständig skola grundades Zen först på 1100-talet av munken Esai.

Esai härstammade från en gammal Shinto-släkt och växte upp under inflytande av Tendai. År 1168 gjorde han sin första resa till Kina där han imponerades av disciplinen i Chan-klostren vilket den Japanska Buddhismen saknade. Under sina studier i Kina av den från Mästaren Lin-Chi utgående traditionen vann han upplysning och grundade Rinzai-traditionen när han återvände till Japan.

När Esai år 1191 återvände till Japan förde han med sig några te-plantor som planterades utanför Kyoto och på kort tid blev teet en populär dryck. Teceremonin skapades av Zen-munken Musho Kukushi ca 100 år senare.

Det första renodlade Zen-klostret skapades av Mästaren Dogen i början på 1200-talet.

Något kryptiskt kan man kalla zazen för konsten att utvecklas genom att sitta ner och göra ingenting.

Zazen innebär alltså den sittande meditationsformen i Zenbuddhismen. Men den oerfarne skall snart upptäcka att det som verkar så enkelt innebär oerhörda påfrestningar och snart börjar man hitta på alla möjliga och omöjliga anledningar till varför man inte kan sitta just nu. Vad det handlar är helt enkelt en god portion självdisciplin. Så småningom finner man att det utvecklas en växande insikt i varats tillstånd och i tingens natur och således börjar zazen sakta att påverka och förändra ens liv. Man kanske slutar röka, blir vegetarian, blir en mildare och mer överseende person osv.

Vad är det då som är så jobbigt att man försöker smita undan? Jo det man försöker smita undan från är inte själva sittandet som sådant utan konfrontationen med sig själv, faktumet att man är helt utlämnad åt sig själv, utan förbarmande, att man måste stå ut med sig själv och sina tankar. I zazen finns inga tillflykter/undanflykter som sysslesättning, läsning, TV, sällskap osv. Efter hand när man har överkommit initial-problemen märker man dock att det uppstår ett behov av att sitta, man känner sig inte hel om man inte får sin dagliga sittning, och man upptäcker att meditationen har förbytts från en pina till dagens absoluta höjdpunkt!

Varför skall man då meditera? Detta är en fråga som ofta glöms bort i diverse instruktioner. För att nå inre frid? För att stressa av? För att bli en bättre människa? För att få kontakt med det "andliga"? - Möjligvis, men detta är inte mplen med zazen! Zazen har blott ett mål: att SE den verkliga världen, din egen-natur, vilken är det samma som Buddha-naturen, Bodhi-Citta, för att därigenom bli befriad från Samsara's kretslopp - målet för alla Buddhister och den yttersta meningen med Dharman överhuvudtaget, något som ofta glöms bort i dagens moderna tolkningar och utövningar av "zen" där också bihanget -buddhism glöms bort!

Det unika med zazen är att sinnet befrias från bindningar till tankeformer, synintryck, föremål och inbillningar (makyo), hur heliga och upplyftande de än är, och försätts i ett tillstånd som kallas absolut tomhet - dock ej att förväxla med vacum. Enbart ur detta tillstånd kan sinnet en dag bli varse sin egen sanna natur, universums natur, Buddha-naturen - det ursprungliga.

Zazen som leder till förverkligande av tillvarons sanna natur är varken lättjefullt dagdrömmeri eller passiv sysslolöshet, utan en brinnande inre kamp för att nå kontroll över sinnet och sedan använda det, som en ljudlös projektil för att ränga igenom de fem sinnenas och det logiska intellektets barriär - dvs Samsara. För detta behövs kraft (ki), mod och beslutsamhet. Shakyamuni Buddha illustrerar detta såhär: "Om ingenting annat än min hud, mina senor och mina ben består och mitt blod och mitt kött förtorkar och tynar bort, skall jag ej vika från denna plats förrän upplysningen är fullbordad."

Eftersom man använder ordet zen (dhyana) för alla slag av buddhistisk meditation, delas de in i fem olika "steg". Allmän meditation som endast syftar till en förbättring av det psykiska välbefinnandet heter Bompu. Alla övriga religioners och filosofiers meditationer kallas gemensamt för Gedo. Theravada-buddhismens Bhavana heter Shojo, vilket också betyder "Lilla Vagnen" eller Hinayana. Sedan följer Daijo som betyder "Stora Vagnen" eller Mahayana och slutligen Saijojo Zen som är den "Högsta Vagnen", äkta zen, som uttrycker det Absoluta, livet i dess renaste form. Metoden som sådan heter Shikan-Taza och häri sammanfaller medel och mål (Dhyana och Prajna, se nedan). Daijo Zen och Saijojo Zen kompletterar i själva verket varandra.

Den Japanska zen-buddhismen är som bekant delad i två huvudlinjer, Rinzai Zen och Soto Zen. I Rinzai förespråkar man Daijo före Saijojo, och i Soto är det tvärtom. Att rätt praktisera Saijojo innebär att man sitter i den fasta övertygelsen att zazen innebär förverkligandet av ens sanna natur, och samtidigt är man helt övertygad om att man en dag skall utbrista "Åh, så är det ju!", när man slås av insikten om sin sanna egen'natur. Drför behöver man inte att medvetet sträva efter upplysning, då själva strävandet i sig innebär ett hinder för detsamma.

Det finns tre ändamål med zazen. 1. Att utveckla förmåga till koncentration - joriki. 2. Satori-uppvaknande - kensho-godo. 3. Att tillämpa den högsta vägen i det dagliga livet - mujodo no taigen. Dessa tillsammans utgör en odelbar helhet med benämningen Zazen.

Dess ursprung i Vedisk Tantra-yoga:

Större delen av den kunskap om sinnet och kroppen man finner i fjärran östern har sina rötter i den Indiska Veda-kulturen och Tantrismen, vilken finns både i Hinduisk och i en senare Buddhistisk form, vilken huvudsakligen praktiseras i Tibet och i Japan (Shingon).

Tantrismen utvecklade kunskapen om kroppens olika kraftcentra s.k. chakras eller lotuscentra.

Det finns sju sådana: den första är belägen strax framför anus och kallas Muladhara och står för jord, den andra finns vid könet och heter Swadisthan - vatten. Det tredje vilket är det i detta sammanhanget intressantaste är beläget strax under naveln och heter Manipura - eld. Sedan följer vid hjärtat Anatha - luft, vid strupen Visuddha - eter, mellan ögonbrynen Agyan - den mentala öppningen samt slutligen vid fontanellen Sahasrara Gyan.

Dessa centra är sammanbundna med en stam som kallas Sushumna kring vilken den mystiska sexuellt betingade kraften Kundalini stiger och faller.

Eld-chakran är alltså det som i Japan kallas för Tanden (havet av Ki)eller Seika no Itten - den enda punkten (Tan T'ien på Kinesiska). Punkten kring vilket allt snurrar eller t o m universums mitt. Det är alltså Manipura-elden som är den inre kraften i Ki.

Det har vid modern forskning visat sig att det vid just Tanden och Kikai (4:e chakran, Anahata - luft) finns knutar i det autonomiska nervsystemet. (se Hirai - Zen meditation Therapy 1975).

Tum-mo är en av ett antal Tibetanska yoga-tekniker som går ut på att kunna kontrollera kroppens inre funktioner. I Tum-mo koncentrerar man sig under meditation på Manipura-chakran och visualiserar den eld som finns koncentrerad där. På detta vis kan man höja kroppens temperatur. Som "mästar-examen" får man vintertid sätta sig utomhus invirad i en genomblöt mantel vilken snabbt fryser till is. Så skall man genom Tum-mo öka kropps-värmen så mycket att isen smälter och manteln torkar. Alternativet är lunginflammation!

Även om Ki är en kraft som finns naturligt inom oss, så finns den dock i högst varierande grad och det finns all anledning att stärka, utveckla och lära sig utnyttja den!

Detta kan man göra genom några olika metoder där Ki är en viktig och grundläggande faktor. De mest kända och tillgängliga är Qi Gong (Tai Chi Chuan), Shiatzu och Aikido.

Qi Gong som är den medicinska terapevtiska varianten av den Kinesiska "skuggboxningen" Tai Chi Chuan är väl den idag mest utbredda disciplinen och bygger helt på Ki's läkande och helande kraft. Tyvärr är den i regel förbunden med stora ekonomiska kostnader. Detsamma gäller den meditativa behandlingsmetoden Shiatzu, en välgörande Japansk tryck- massage- och rörelse-terapi som bygger på de gamla Kinesiska läkekonsterna Akupressur och Tuina-massage. Aikido, slutligen bedriva alltid i föreningsform och är därmed den billigaste varianten. Detta är ytligt sett en självförsvarsmetod som helt bygger på att behärska och kontrollera kroppen genom avslappning och utnyttjande av Ki för att "bli ett" med de ibland ganska avancerade rörelseteknikerna.

Zen-träning bygger huvudsakligen på en förståelse av och ett uppgående i Tomheten (Shunyata). Många som praktiserar zazen försöker därför att tömma sitt sinne helt och lyckas de med detta sitter därefter som tomma skal, helt utan innehåll. Vilket slöseri med tid! Ett tomt skal kommer aldrig att nå någon upplysning. Sinnet är naturligt rent, så det finns inget att sträva efter eller att ge upp. Zazen innebär hårt arbete och kräver därför mycket kraft och det är här Ki kommer in i bilden. För att förstå att tomheten inte är tom kan det hjälpa att läsa de bägge Prajna Paramita Sutrorna Hjärtsutran och Diamantsutran, och meditera över den "omöjliga" innebörden i dessa.

Har man byggt upp en rik källa med Ki kan denna användas för att öppna upp det låsta sinnet mot Shunyata för att slutligen låta det gamla begränsade sinnet försvinna till förmån för det fria och obegränsade icke-sinnet, dvs den punkt då man är redo att ta det stora språnget ut i det som tidigare upplevdes som det okända men som nu är den verkliga världen, inte den av det gamla sinnet konstruerade, tvådelade världen.

Zazen kan i princip utövas varsomhelst och närsomhelst, men några gånger om året brukar man samlas till sesshin, dvs koncentrade meditations-dagar, som kan vara allt från en dag till en vecka. Då sitter man under större delen av dygnet, och det är också under sesshin som de flesta råkar ut för kensho. Två gånger om dagen avbryter man zazen för att träffa Mästaren i enrum, för att ställa frågor eller för att prövas.

Vad innebär då Shikan-Taza? Shikan betyder "ingenting annat än" eller "endast", ta betyder "slå till" eller "träffa" och za "att sitta". Shikan-Taza är alltså en övning där sinnet inriktar sig just på att sitta, ingenting annat. Under Shikan-Taza skall det "yttre" sinnet - Samsara-sinnet, befinna sig i vila. Det "inre" sinnet, det verkliga sinnet eller Nirvana-sinnet, skall vara vaket, spänt som en styv bågsträng, redo.

För att på enklast möjliga vis börja sin zazen kan man med fördel använda den sk two-four-one metoden. Detta är en andningsövning som snabbt lugnar hjärnan och framkallar alpha-vågor, dvs ett tillstånd av djup meditation.

Two-four-one är en formel för en andnings-cykel där man kan bestämma längden på varje cykel efter sin egen förmåga. Det vanligaste är att räkna till fyra (fyra sekunder) under in-andningen, till sexton medan man håller andan och till åtta under utandningen.

Gör så här:

Sitt med rak men avslappnad rygg och låt fontanellen "peka" rakt upp. Om benen är i lotus-ställning eller i seiza eller på annat vis är av mindre betydelse, det är dock bra om man kan samla kroppen så mycket som möjligt. Det viktiga är att ryggen är nuturligt rak, ej spänd. Lägg händerna i knät med handflatorna uppåt höger på vänster och tummarna ihop, spets mot spets. (Viktigt för Ki-flödet). Låt tungspetsen trycka lätt mot gommen. När du känner dig samlad och avspänd koncentrarar du dig på ditt centrum, din Hara, dvs en punkt två fingerbredder nedanför naveln ochför samman händerna i Gassho (flatorna mot varandra) och höjer dem över huvudet medan du andas in, sänker dem igen medan du andas ut, låter varje hand utföra en sidogående cirkelrörelse medan du åter andas in, släpper ut vardera handen åt sidan med öppen handflata medan du andas ut, för åter ihop handflatorna i Gassho och upprepa proceduren två gånger.

Således laddad med Ki utför du andnings-cykeln tio gånger och fortsätter sedan din zazen valfri längd, t ex 30 minuter. Under själva zazen kommer tankar naturligtvis lätt att uppstå. Gör dock inte detta till ett problem, notera dem och låt dem sedan vara medan du återgår till ditt. Vad är då detta undrar du förstås? Jo, det är här potentialen till upplysning ("frälsning") finns. Sinnet skall varken vara fritt från innehåll eller fyllt med det. Låter det omöjligt? Det är det också vid en första anblick. Minns Prajna-Paramita-sutrorna och låt sinnet fyllas av "varken-eller", således att det inte finns några tankar som mal men att det heller inte är något vacum, utan snarare en känsla av energi som strävar uppåt, utåt genom fontanellen och alla dina porer. Detta "något", denna "känsla" är Prajna, dvs Visdom. Din varelse befinner sig nu i fullständig harmoni och i enhet med alltet.

Hui Neng, den sjätte Patriarken, åskådliggjorde processen med följande formel: "Vänner, leds inte till att tro att Dhyana (meditation) och Prajna är åtskilda. De är ett, ej två. Dhyana är Prajnas Kropp, och Prajna är Bruket av Dhyana. När Prajna tas upp, är Dhyana i Prajna; när Dhyana tas upp, är Prajna i det. När detta har förståtts, går Dhyana och Prajna hand i hand i övningen (av meditation)." Detta kan enkelt översättas med att 'Meditation består av Visdom, och Visdom är att meditera'. Hui Neng illustrerar uppfattningen om enhet genom förhållandet mellan en lampa och dess ljus; "det är som en lampa och dess ljus. Då det finns en lampa finns det ljus; finns det ingen lampa finns det inget ljus. Lampan är ljusets Kropp; och ljuset är Bruket av lampan. De har olika utforming men till substans är de det samma. Förhållandet mellan Dhyana och Prajna skall förstås på samma vis."

Hui Nengs metod som här beskrivs kallas för den Sydliga Skolan, och lever fortfarande kvar i södra Kina, Taiwan och på Hawaii. Det som stressas här är den direkta insikten om vem (vad) du egentligen är…

Lycka till!