1. Introduktion:
Många människor kommer för be mig om vägledning. Detta får mig att skämmas. Alla arbetar så hårt - hugger ved, volmar hö på fälten, bär jord, flyttar tegel - och trots detta så från morgon till kväll glömmer de inte tanken på att praktisera Vägen. Sådan hängivenhet för Vägen är rörande. Jag, Hsu Yun, ångrar min otillräcklighet på Vägen och min brist på dygd. Jag är oförmögen att instruera er och kan bara använda några få sägner från de Gamla som svar på era frågor. Det finns fyra grundförutsättningar rörande praktikmetoder:
(1) Djup tro på lagen om orsak och verkan;
(2) Strikt följande av Föreskrifterna;
(3) Orubblig tro;
(4) Att välja en Dharma-dörr metod för praktik.
2. Det väsentliga i Ch'an praktik:
Våra vardagliga sysslor utförs på själva Vägen. Finns det någon plats där man inte kan praktisera Vägen? En Ch'an Hall behöver inte ens vara nödvändig. Vidare, Ch'an praktik är inte bara att sitta i meditation. Ch'an Hallen och Chans sittande meditation är för kännande varelser med djupa Karmiska svårigheter och ytlig visdom.
När man sitter i meditation, måste man först känna till hur man reglerar kroppen och sinnet. Om de inte är välbalanserade, då kan en liten skada växa till en sjukdom och en större skada kan leda till demoniska svårigheter. Detta skulle vara väldigt synd. Gående och sittande meditation i Ch'an Hallen är till för att regulera kropp och sinne. Det finns andra sätt att regulera kropp och sinne., men jag skall tala om dessa två grundläggande metoder.
När du sitter i lotus-ställningen, skall du sitta naturligt rak. Skjut inte fram midjan avsiktligt. Att göra så kommer att öka den inre värmen, vilket senare kan resultera i att få sand i ögonvrån, dålig andedräkt, tung andhämtning, minskad aptit, och i värsta fall, blodkräkningar. Om slöhet eller sömnighet uppstår, spärra upp dina ögon vitt, räta på ryggen och rör försiktigt ändan från sida till sida. Slöheten kommer att upphöra naturligt. Om du praktiserar med en orolig attityd, kommer du att ha en obehagskänsla. I så fall skall du lägga ned allt, även dina ansträngningar att praktisera. Vila i några minuter. Gradvis, efter att du hämtat dig, så fortsätt med övningen. Om du inte gör detta, så kommer du med tiden att utveckla en hetlevrad karaktär, eller, i värsta fall, blir du galen eller råkar ut för demoniska besvärligheter.
Du kommer uppleva många saker när du sitter i Ch'an, för många för att räkna upp. Men om du inte fäster någon avsikt vid dem, kommer de inte att beröra dig. Detta är varför ordspråket säger: "Se det extraordinära, men tänk inte på det som extraordinärt, och det extraordinära kommer att försvinna." Om du möter en obehaglig upplevelse, lägg inte märke till den och räds inte. Om du upplever något trevligt, bry dig inte om det och lämna inte plats till förtjusning. Surangama Sutra säger: "Om man inte tänker att man har uppnått en övervärldslig upplevelse, då är detta gott. Å andra sidan, om man tänker att man har uppnått något övervärldsligt, då kommer detta att locka till sig demoner."
3. Hur man börjar praktiken: Skillnad mellan Värd och Gäst.
Hur bör man inleda praktiken? I Surangama-församlingen nämnde Kaundinya den Ärade två ord 'gäst' och 'damm'. Detta är var nybörjare bör inleda sin praktik. Han sade, "En resande som stannar vid ett värdshus kan stanna över natten eller få något att äta. När han är färdig eller utvilad, packar han och fortsätter sin resa, för han har inte tid att stanna längre. Om han var värden, skulle han inte ha någonstans att gå. Således, den som inte stannar kallas gäst därför att inte stanna är essensen av att vara gäst. Den som stannar kallas värd. Åter, på en klar dag, när solen stiger och solljuset når in i ett mörkt rum genom en öppning, kan man se damm i den tomma rymden. Dammet rör sig men rymden är stilla. Det som är klart och stilla kallas rymd; det som rör sig kallas damm då rörelsen är essensen av att vara damm." Gäst och damm refererar till illusoriska tankar, medan värd och rymd refererar till egen-naturen. Att den permanenta värden inte följer gästen i hans kommande och gående illustrerar att den permanenta egen-naturen inte följer illusoriska tankar i deras flytande uppkommande och avtagande. Därför har det sagts: "Om man är oberörd av alla ting, då kommer det inte att finnas några hinder även om man är ständigt omgiven av ting." Det rörliga dammet blockerar inte den klara, stilla, tomma rymden; illusoriska tankar som uppkommer och avtar av sig själva utgör inget hinder för Sådanhetens egen-natur. Således har det sagts: "Om mitt sinne inte uppstår, är alla ting oskyldiga." I ett sådant sinnes-tillstånd, driver inte ens gästen iväg med illusoriska tankar. Om han förstår rymd och damm, skall illusoriska tankar inte längre utgöra hinder. Det har sagt att om man känner igen en fiende, skall det inte längre finnas en fiende i ens sinne. Om man kan undersöka och förstå allt detta innan man börjar sin praktik, är det inte troligt att man kommer att göra allvarliga fel.
4. Hua-T'ou och Tvivel:
De gamla patriarkerna pekade direkt på Sinne. När man ser egen-natur uppnår man Buddhaskap. Detta var fallet när Bodhidharma hjälpte sin lärjunge att stilla sitt sinne och när den Sjätte Patriarken endast talade om att se egen-naturen. Allt som var nödvändigt var den direkta förståelsen och accepterandet av Sinne och inget annat. Det fanns inget sådant som att undersöka Hua-T'ou. Senare patriarker såg emellertid att utövare inte kunde kasta sig själva in i praktik med total hängivenhet och kunde inte omedelbart se sin egen-natur. Istället lekte dess människor lekar och imiterade visa ord, visande upp andra människors skatter och patriarken fann sig tvunga att skapa skolor anvisa särskilda vägar för att hjälpa utövarna, därav metoden att undersöka Hua-T'ou.
Det finns många hua-tou's, sådana som "Alla dharmas återgår till ett, vart återgår detta ett?" "Vad var mitt ursprungliga ansikte innan jag föddes?" och så vidare. Den allra vanligaste är dock, "Vem är det som reciterar Buddhan's namn?"
Vad menas med Hua-t'ou? Hua betyder det talade ordet; t'ou betyder huvud eller början, så hua-t'ou betyder det som finns innan det talade ordet. Till exempel, att recitera Amithaba Buddha är hua, och hua-t'ou är det som föregår ens reciterande av Buddhans namn. Hua-t'ou är momentet innan tanken uppstår. När väl tanken uppstår, så är den redan svansen på hua. Stunden innan den tanken uppstod kallas icke-uppkommande. När ens sinne inte är distraherat, inte är trögt, inte håller fast vid overksamhet, eller inte har fallit in i ett tillstånd av intighet, kallas det icke-upphörande. Målmedvetet och ostört, vändande sig inåt och belysande tillståndet av icke-uppkommande och icke-upphörande kallas för att undersöka hua-t'ou eller för att sköta om hua-t'ou.
För att undersöka hua-t'ou, måste man föst generera tvivel. Tvivel är likt en vandringsstav för metoden att undersöka hua-t'ou. Vad avses med tvivel? Man kan till exempel fråga, "Vem reciterar Buddhans namn?" alla vet att det är en själv som reciterar namnet, men använder han sin mun eller sitt sinne? Om det är hans mun, så efter att personen dör och munnen fortfarande existerar, hur kommer det sig att den döda personen inte kan recitera Buddhans namn? Om det är sinnet, vad är då sinnet? Det kan inte kännas. Således finns det något man inte förstår, och detta ger upphov till ett lätt tvivel avseende 'vem'.
Detta tvivel bör aldrig vara grovt. Ju finare det är ju bättre kan man målmedvetet betrakta och behålla detta tvivel, och låta det fortsätta likt en fin vattenstråle. Bli inte distraherad av någon annan tanke. När tvivlet är där, stör det inte. när tvivlet inte längre är där, låt det försiktigt uppstå igen. Nybörjare kommer att finna att det är mera effektivt att använda denna metod när de är stationära hellre än rörliga; men du skall inte ha en särskiljande attityd. Oavsett om din praktik är effektiv eller ej eller om du går eller sitter, fortsätt att använda metoden målmedvetet.
I hua-to'u'n "Vem är det som reciterar Buddhans namn?" skall koncentration vila på ordet 'vem'. De andra orden tjänar till att skapa en allmän uppfattning, liksom när man frågar, "Vem är det som klär sig?", "Vem äter?", Vems tarmar kurrar?", "Vem urinerar?", Vem är okunnigt kämpande för ett ego?", "Vem är medveten?". Oavsett om man går, står, sitter eller ligger ned, så är ordet 'vem' direkt och omedelbart. När man inte behöver stödja sig mot upprepat tänkande, antaganden eller uppmärksamhet, är det lätt att skapa en känsla av tvivel.
Därför är hua-to'u's som inbegriper ordet 'vem' underbara metoder för att praktisera Ch'an. Men idén är att inte upprepa "Vem är det som reciterar Buddhans namn?" så som man kan upprepa Buddhans namn i sig självt; inte heller är det rätt använda resonemang för att komma fram till ett svar på frågan, i tron att detta är vad som menas med att hysa tvivel. Det finns människor vilka oavbrutet upprepar frasen "Vem är det reciterar Buddhans namn?" de skulle samla mera meriter och dygder om de upprepat reciterade Amithaba Buddhas namn istället. Det finns andra som låter sina sinnen vandra, i tron att detta är betydelsen av att hysa tvivel, och de blir bara ännu mer involverade i illusoriska tankar. Detta är som att försöka klättra upp men istället att halka ner.
Tvivlet som genereras hos en nybörjare tenderar att vara grovt, växlande och oregelbundet. Detta kvalificerar inte i grunden som ett tillstånd av tvivel. Det kan bara kallas för tankar. Gradvis, efter att de vilda tankarna sätter sig och man har mera kontroll, kan processen kallas för ts'an. (ts'an betyder att undersöka eller se in i). Efterhand som ens kultivering blir smidigare, uppkommer tvivlet naturligt utan att man aktivt behöver frambringa det. Vid denna punkt är man inte medveten om var man sitter. Man är inte medveten om existensen av en kropp eller ett sinne eller omgivning. Bara tvivel existerar. Detta är ett sant tillstånd av tvivel.
Det inledande stadiet kan egentligen inte anses som kultivering. Man är mest upptagen med illusoriska tankar. Endast när sant tvivel uppstår av sig själv kan det kallas för verklig kultivering. Detta tillfälle är ett känsligt moment och det är lätt för praktikern att avvika från den rätta vägen:
(1) Vid detta tillfälle är det klart och rent och det finns en obegränsad känsla av ljus och frid. Men, om man misslyckas med att till fullo bibehålla ens medvetenhet och insikt (medvetenhet är visdom, inte villfarelse; insikt är samadhi, inte oordning), faller man in i ett lätt tillstånd av mental slöhet. Om det finns en klarsynt person i närheten, kan han se direkt när praktikern befinner sig i detta mentala tillstånd och slå honom med rökelsepinnen, skingrande alla moln och dimmor. Många människor blir upplysta på detta vis.
(2) Vid detta tillfälle är det klart och rent, tomt och innehållslöst. Om inte, då är tvivlet förlorat. Då är det 'inget innehåll', menande att man inte anstränger sig att praktisera längre. Detta är vad som menas med 'klippan med torrt trä' eller 'klippan som blöts i kallt vatten'. I denna situation måste praktikern 'bygga upp'. 'Bygga upp' betyder att utveckla medvetenhet och insikt. Det är annorlunda än vid tidigare tillfälle då tvivlet var grovt. Nu måste det vara fint - en tanke, ostörd och extremt subtil. Med yttersta klarhet, är den insiktsfull och rofylld, orörlig men ändå fullt medveten. Likt röken från en eld som falnar är det en smal ström utan avbrott. När ens praktik når denna punkt, är det nödvändigt att ha ett diamantöga i betydelsen att man inte skall försöka 'bygga upp' mera. Att 'bygga upp' vid denna punkt skulle vara som att försöka sätta ett huvud ovanpå sitt huvud.
En gång frågade en munk Ch'an-mästaren Chao-chou, "Vad skall man göra när inte ett ting uppkommer?" Chao-chou svarade, "Lägg ner det". Munken frågade då, "Om inte ett ting uppkommer, vad skall man då lägga ner?" Chao-chou svarade, "Om det inte kan läggas ner, så plocka upp det". Denna dialog refererar precis till denna typen av situation. Den verkliga aromen av detta tillstånd kan inte beskrivas. Likt någon som dricker vatten, är det bara denne som vet hur varmt eller kallt det är. Om en person når detta tillstånd, kommer att förstå helt naturligt. Om han inte är i detta tillstånd, kommer ingen förklaring att vara adekvat. Till en svärdsmästare bör du erbjuda ett svärd; besvära dig inte med att visa din poesi för någon som inte är poet.
5. Att ta hand om Hua T'ou och vändande sig inåt för att höra ens egen-natur.
Någon kanske frågar, "Hur betraktas Bodhisattva Avalokiteshvara's metod för att vända sig inåt för att höra egen-naturen när man undersöker Ch'an?". Jag har tidigare förklarat att ta vara på hua-t'ou är varande, stund efter stund, med endast en tanke, målmedvetet lysande ljuset inåt på "det som ej är fött och ej är förstört". Att belysa inåt är att reflektera. Egen-naturen är det som inte är fött och inte förstört. När 'att höra' och 'att belysa' följer ljud och form i den världsliga strömmen, går hörande inte bortom ljud och seende går inte bortom form. Emellertid, när man vänder sig inåt och kontemplerar egen-naturen mot den världsliga strömmen, och inte följer ljud och form, då blir man ren och genomskinlig. Då, är 'hörande' och belysande' inte två skilda ting.
Således bör vi veta att ta hand om hua-t'ou och att vända sig inåt för att höra egen-naturen inte innebär att använda ögonen för att se och öronen för att höra. Om vi använder våra öron för att höra och våra ögon för att se, då jagar vi ljud och form. Som resultat blir vi påverkade av dem. Detta kallas att underkasta sig den världsliga strömmen. Om man praktiserar med endast en tanke, målmedvetet dröjande i det som inte är fött eller förstört, inte jagande efter ljud och form, utan vandrande tankar, då går man mot strömmen. Detta kallas också för att ta hand om hua-t'ou eller att vända sig inåt för att höra egen-naturen. Med detta inte sagt att du skall blunda eller hålla för öronen. Skapa bara inte ett sinne som söker efter ljud och form.
6. Inställd på att Lämna Samsara och Generera ett Uthålligt Sinne.
I Ch'an-träning är det viktigaste att hysa en ärlig vilja att lämna födelse och död och att skapa ett uthålligt sinne. Om det inte finns någon ärlig vilja att lämna födelse och död, då kan man inte generera 'stort tvivel' och praktiken blir inte effektiv om det inte finns någon uthållighet i ens sinne, blir resultatet lathet, likt en man som praktiserar en dag och vilar i tio. Praktiken blir ofullständig och fragmentiserad. Utveckla bara ett uthålligt sinne och när stort tvivel uppstår, upphör irritationer av sig självt. När tiden är inne, kommer melonen naturligt att skiljas från rankan.
Jag skall berätta en historia. Under Ch'ing dynastin under året K'eng Tse (1900) när de åtta världsmakterna sände sina arméer till Beijing, flydde Kejsaren Kuang-hsu västerut från Beijing till Shen Hsi provinsen. Varje dag gick han tiotals kilometrar. Under flera dagar hade han ingen mat att äta. På vägen erbjöd en bonde honom plasten från söt-potatis. Efter att han hade ätit dem, frågade han bonden vad det var då det smakade så gott. Betänk Kejsarens normala respektingivande uppträdande och hans arrogans! Hur länge tror ni att han kunde fortsätta att vidmakthålla sim kejserliga attityd efter en sådan resa till fots? Tror ni att han någonsin hade blivit hungrig? Tror ni att någonsin var tvungen att blast från söt-potatis? Nu gav han upp hela sin attityd. Han hade trots allt vandrat ganska långt och ätit blast för att inte svälta. Hur var det möjligt för honom att ge upp allting just då? För att den allierade armén ville ta hans liv och hans enda tanke var att rädda sig själv. Men när fred åter rådde och han återvände till Beijing, blev han åter stolt och arrogant. Han behövde inte fly längre. Han behövde inte längre äta mat som kunde misshaga honom. Varför kunde han inte ge upp allting just då? För att de allierade arméerna inte längre försökte ta hans liv. Om Kejsaren alltid hade attityden av att springa för sitt liv och om han kunde vända denna attityd till praktik av Vägen, skulle det inte finnas något han inte kunde uppnå. Det är synd att han inte hade ett uthålligt sinne. När gynnsamma omständigheter återvände så gjorde även hans tidigare vanor det.
Praktik-vänner! Tiden går, för att aldrig återvända. Den söker ständigt efter våra liv. Det är mer skrämmande än allierade arméer. Tiden kommer aldrig att kompromissa eller sluta fred med oss. Låt oss generera ett uthålligt sinne omedelbart för att undkomma födelse och död! Mästaren Kao-fung (1238 - 1295) sade en gång, "rörande praktiken, så bör man agera som stenen som faller i den djupaste delen av dammen - tiotusen fot djup - oavbrutet och envetet fallande mot bottnen utan stopp, oavbrutet under sju dagar, och fortfarande kunna stänga av sina vandrande, illusoriska tankar och irritationer. Jag, Kao-fung skall ha min tunga dragen ut så att kor kan ploga den för evigt." Han fortsatte med att säga, "när man praktiserar Ch'an, bör man ställa upp en viss tid för framgång, likt en man som har fallit ner i en tusen fot djup håla. Alla hans tiotusentals tankar reduceras till en enda: att fly från hålan. Om man verkligen kan praktisera från gryning till skymning och från natt till dag utan en andra tanke, och om han inte uppnår total upplysning inom tre, fem eller sju dagar, begår jag en stor lögn för vilken jag skall få min tunga dragen ut så att kor kan plöja den för evigt." Denne gamle mästare hade stort medlidande. | Will be published in English later |
